Nu har jag varit hemma i Sverige i ungefär ett år efter en längre utlandsvistelse. Det var en smärre chock att vara hemma efter tre år i Australien, men jag börjar vänja mig. En av flera positiva effekter av min lilla resa är att jag nu ser på svensk kultur och svenskt modus operandi på helt nya sätt. Ta sommaren till exempel. Svenskar blir totalt personlighetsförändrade så fort solen tittar fram. Från att ha varit introverta, hårt arbetande zombies ändrar de helt karaktär vid kontakt med solens strålar och blir extroverta, energiska människor, med humör som ett gäng sydeuropeiska kvinnor på chartersemester (alltså riktigt, riktigt prataglada och riktigt, riktigt bitska). Efter ca en vecka avtar detta om landet stannar av helt under semestern. Semestermånaderna är för mig ett mysterium. Hur kan Sverige överleva med majoriteten av dess arbetskraft fullständigt utslagna på en strand i något främmade land?

När sedan hösten slår till och löven lämnar sina älskade träd för att motvilligt förenas med den karga asfalten reverseras svenskarnas metamorfos och de retirerar till sina hem och sin zombiemarsch till och från arbetet. Detta gör tyvärr att de som har lyckan att bo Stockholm helt missar att uppmärksamma sin underbara stad när den presenteras från sin absolut bästa sida. Stockholm är nämligen som vackrast under hösten. Ljuset som filtreras genom de gråa molnen får husfasadernas skönhet att framträda likt majestätisk älgtjur (som för övrigt lever farligt just nu) och lövens skiftande färger är den perfekta inramningen. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet med min lyriska beskrivning, men plikten och värdbloggaren kallar mig att avsluta. Detta gör jag genom att uppmana alla stockholmare att ta en promenad genom den kungliga hufvudstaden och njuta i fulla drag.

Cheerio,

Peder